Tisdag!

Nu är jag och Thilia hemkommen efter att ha flängt omkring idag, Mamma frågade om William fick sova hos henne igen och det är klart han får, han tycker ju om sin mormor så mycket :-)
Vi har allesammans varit till systers jobb i edsbyn och fikat, har gått riktigt bra,William har varit lite lugnare än vad han brukar när han är där, Uppskattas BIG TIME.

Sen blev det en liten tur på stan , blev en del fynd på Åhlens, var hemskt mycket rea där, det var en himla massa leksaker på rea så passa på ni som har barn :-)
Jag hann inte riktigt kolla färdigt där så har god lust att åka in i morgon igen, men får se hur det blir, måste ju hinna med stranden imorgon också om det är fint väder.

Är skapligt skönt att vara hemma efter denna dag faktiskt, nu på slutet så har man bara stött på massa nötter som man irriterat sig på, men priset tar ju dessa jobbiga människor på tåget.
Det var nämligen 2 ungar som kom och var upp i mig och Thilia, okej fine det var barn MEN när ens ungar håller på att hänga över en främmande människans barnvagn så kan man väl som förälder ha lite uppsikt, deras morsa verkade inte bry sig för fem öre vad hennes ungar sysslade med.
Dom stod först ett tag och kläckte ur sig sjuttielva frågor, och det var väl okej, MEN när den ena ungen började pilla i vagnen på Thilia så blev jag faktiskt irriterad, han var ju inte direkt försiktig, han pillade henne i ansiktet och drog henne i armen så hon började gallskrika, himla unge, och som sagt vad är det för fel på morsan?
Hon vet att hennes ungar hänger över MIN vagn och MITT barn skriker, kan man reagera och kolla vad som händer kanske? Vissa borde inte ha barn...
Jag HATAR när det är främmande människor som pillar på mina barn, speciellt när det är en liten bebis det handlar om.
kalla mig känslig,fine, men jag tål det bara inte!! Sen om det är ett främmande barn eller en främmande vuxen har ingen betydelse, BACK OFF!!

Okej nu har jag fått skriva av mig lite irritationer, det behövdes ;-)

Förlossningsberättelse

Ett försök att göra en lång historia kort, har säkert glömt att skriva med en hel del.



Det  hela började med att vattnet gick på morgonen den 5 juli ungefär vid 10-11 tiden.Det kändes inte som jag trodde det skulle göra vid spontan vattenavgång, utan det sipprade vatten lite hela tiden, allt forsade inte direkt som jag hade föreställt mig.När förlossningen med William började så började den med värkar, sen togs det hål på hinnorna inne på förlossningen, så jag blev skapligt paff när jag misstänkte att det var fostervattnet som gått.Jag var ändå tveksam till att det verkligen var vattnet, jag var ju trots allt bara i vecka 38+0 och var så bombsäker på att jag skulle få gå över tiden igen.Jag bestämmer mig iallfall för att ringa till förlossningen och rådfråga med dom om hur jag skulle göra, hörde ungefär hälften av vad hon sa, var så uppe i varv och kände hur nervositeten spred sig i hela kroppen, hon sa i af att det ine behövde vara fostervattnet men att jag kunde komma in på kontroll under dagen, och om det var fostervattnet så lät det som att jag skulle få åka hem och invänta värkarna.
Efter dom orden så kändes det lite snopet så jag tänkte ett tag att jag skulle vänta med att åka in på koll och se innan om värkarna sätter igång.Men Fredrik kommer hem  från jobbet lite senare och jag rådfrågar med honom hur vi ska göra, och vi bestämmer oss för att åka in, tänkte då att jag tar väl med BB väskan och babyskyddet då, bara utifall.Efter att vi åkt ett tag, vid15.30-16.00 börjar jag känna av lite sammandragningar som börjar kännas lite, klockar dom och dom ligger på ungefär 3 minuters mellanrum.Då börjar hoppet sakta men säkert hoppet komma tillbaka.Väl inne på förlossningen så blir vi mött av en barnmorska som ber mig lämna urin prov och sen kollar hon om det är vattnet som gått och det var det.Jag  berättar att värkarna börjat komma och får sen ligga i en CTG kurva.Efter ca en timme så kommer barnmorskan tillbaka och värkarna ligger då på ca 3-4 minuters mellanrum så vi får stanna kvar på förlossningen.Hon visar oss till ett annat rum som vi ska få ha ett tag, där får vi lämna våra saker för att sen gå ut på promenad för att få igång det hela lite mer.Vi åker på affärn och handlar lite ätbart, det hade vi ju inte alls hunnit packa ner i BB väskan, sen går vi omkring lite på området.Medans vi går så blir värkarna genast mycket starkare och kommer med ca 2 minuters mellanrum.Vid kl 19.00 får vi nog och går tillbaka till förlossningen,  värkarna blir ännu starkare, dom började bli riktigt jobbiga och ingen barnmorska såg vi till heller.Våran barnmorska verkade tro att det skulle ta tid för oss innan vi skulle få våran bebis.
Fick stå lutad över fönserbrädan vid varje värk, och andas igenom dom.Fredrik var ut  och kollade efter våran barnmorska flera gånger och fick tag på henne till sist.Hon kom in och kollade hur mycket öppen jag var och fick veta att jag bara var öppen ynka 1,5 cm klockan var då ca 20.15 o ch jag trodde att jag skulle avlida.Men vi fick iaf komma in till ett förlossningsrum istället, och barnmorskan gick iväg igen.Men det dröjde inte länge innan Fredrik letade på henne igen för nu var värkarna olidliga och jag var tvungen att ha lustgas.Så det kom in en undersköterska som fixade i ordning lustgasen, och det började kännas lite lite bättre, även fast den inte hjälper så mycket mot smärtan så fick jag något annat att fokusera på.Lustgasen användes minst sagt flitigt och en gång fick Fredrik ta den ifrån mig för då hade jag tydligen börjat andas i den hela tiden även fast jag inte hade någon värk då :-P
Jag tänkte nog då att om jag andades in lustgasen hela tiden så skulle smärtan försvinna, jag varnog skapligt snurrig i skallen då efter all inandning ;-)Vid den här tidpunkten så bryr jag mig inte längre om allt runt omkring utan tänker bara på att jag måste klara av smärtan, men vid ca 21.40 så börjar värkarna bli annorlunda och ännu starkare och det börjar kännas ett starkt tryck, barnmorskan kollar ca 21.45 hur öppen jag var och jag var öppen 6 cm, snart 7-8 sa hon, jag trodde hon drev med mig eller något för jag började ju känna huvudet tryckas neråt, jag fick lite panikkänslor eftersom det inte var dags att krysta än men det var det ända jag ville göra.Jag bad om ryggbedövning, barnmorskan sa att vi nog inte hinner det men hon skulle börja förbereda den.Kort därefter så kommer det en krystvärk med en sån kraft att det inte gick att stå emot, barnmorskan säger fort att jag inte får krysta än och jag vrålar någonting om att det inte går att hålla emot,hon trycker på larmknappen för att få dit någon mer  och säger att jag måste hålla emot under en värk till sen skulle jag få krysta, det var fruktansvärt att hålla emot under den värken, men när nästa kom så fick man äntligen trycka på.Efter ca 2-3 krystningar så var hon ute, och det var så underbart att bara få hålla henne efter all smärta man fick gå igenom.Klockan var då 22.03,
Och det där med ryggbedövningen, inte en chans att den hanns med, men det var väl kanske lika bra;-)
Våran underbara prinsessa vägde 3678 g och var 50 cm lång.Och behöver jag förklara vilken oerhörd lycka det var för mig och Fredrik när vi fick se och hålla henne för första gången? ;-)